American Akita

AMERICAN AKITA
Ursprungsland: JAPAN
Hemland: USA
Användningsområde: SÄLLSKAPSHUND
FCI-klassifikation: GRUPP 5

Helhetsintryck:
American Akita skall vara storväxt, kraftigt byggd, välbalanserad, mycket massa och mycket kraftig benstomme. Särdrag för rasen är det breda huvudet som skall bilda en trubbig trekant och ha djupt nosparti, tämligen små ögon och upprättstående öron som skall luta framåt nästan i linje med nacken. Rasen skall vara mycket ståtlig, med anspråkslös värdighet och robust kroppsbyggnad.

Viktiga måttförhållanden:
Förhållandet mankhöjd - kroppslängd skall vara som 9:10 hos hanhundar och 9:11 hos tikar.
Bröstdjupet skall motsvara halva mankhöjden.
Avståndet från nosspetsen till stopet skall motsvara avståndet från stopet till nackknölen som 2:3.

Uppförande och karaktär:
Rasen skall vara vänlig, alert, uppmärksam, värdig, foglig och modig

Huvud: Huvudet skall vara massivt men i proportion till kroppen. Det skall inte uppvisa rynkor då hunden är i vila. Huvudet bildar en trubbig trekant ovanifrån sett.
Stop: Stopet skall vara markerat. Men inte för tvärt.
Nostryffel: Nostryffeln skall vara bred och svart. Köttfärgad nostryffel tillåts endast hos vita individer, men svart föredras alltid.
Nosparti: Nospartiet skall vara brett, djupt och utfyllt.

Läppar: Läpparna skall vara svarta och inte hängande. Tungan skall vara rosa. Köttfärgade läppar tillåts endast hos vita individer.
Käkar/tänder: Käkarna skall inte vara rundade, utan starka och kraftfulla och tvärt avslutade. Tänderna skall vara starka med regelbundet och fullständigt bett. Saxbett föredras, men tångbett accepteras.

Ögon: Ögonen skall vara mörkbruna, tämligen små och ha nästan trekantig form. Det skall inte vara utstående. Ögonkanterna skall vara svarta och strama. Köttfärgade ögonkanter tillåts endast hos vita individer.

Öron: Öronen skall vara stramt upprättstående och små i förhållande till det övriga huvudet. Om öronen viks framåt skall öronspetsarna nå de övre ögonkanterna. Öronen skall vara trekantiga, något rundade i spetsarna, breda i basen och inte för lågt ansatta. Sedda från sidan skall öronen vara lutade framåt över ögonen i nackens förlängda linje

Hals: Halsen skall vara tjock, muskulös, tämligen kort och vidga sig gradvis mot skuldrorna. Nackböjen skall vara tydlig och harmoniskt övergå i skallbasen. Hakpåsen skall vara minimal.

Kropp: Kroppen skall vara längre än hög.
Rygglinje: Ryggen skall vara plan. Ländparti: Ländpartiet skall vara stram och muskulös.
Bröstkorg: Bröstet skall vara bred och djup med väl utvecklat bringa. Revbenen skall vara väl välvda.
Underlinje: Buklinjen skall vara måttligt uppdragen.

Svans: Svansen skall vara stor med tät behåring. Den skall vara högt ansatt och bäras över ryggen eller mot flanken i en trekvarts, enkel eller dubbel ringla. Den skall alltid ligga mot eller under rygglinjen. Vid trekvarts ringla, skall svansspetsen falla väl ner över flanken. Svansroten skall vara grov och kraftig. Utdragen skall svansen nå till hasen. Pälsen skall vara hård, rak, tät och får inte bilda fana.

Framställ: Frambenen skall ha mycket kraftig benstomme och vara raka framifrån sett.
Skulderblad: Skulderbladen skall vara starka och kraftfulla med måttligt lutning.
Mellanhand: Mellanhänderna skall slutta något framåt med en vinkel på ungefär 15 grader mot lodplanet.
Tassar: Framtassarna skall vara framåtriktade, högt välvda s.k. kattassar. Trampdynorna skall vara tjocka. Baktassar skall vara som framtassar.

Bakställ: Bakstället skall vara mycket muskulöst med bred benstomme motsvarande framstället. Sporrar på bakbenen brukar avlägsnas.
Lår: Låren skall vara starka, väl utvecklade och bakifrån sett parallella.
Knäled: Knälederna skall vara måttligt vinklade.
Hasor: Hasorna skall vara varken utåt - eller inåt riktade.
Mellanfot: Mellanfötterna skall vara korta.

Rörelser: Rörelserna skall vara kraftfulla, vägvinnande men måttliga avseende steglängd och påskjut. Det skall vara parallella framifrån och bakifrån sett och ryggen skall bibehålla sin styrka och vara fast och plan.
Hud: Huden skall inte vara för tunn. Inte heller för stram eller lös.
Päls: Pälsen på manken och baksidan av låren skall vara längre. Pälsen på svansen skall vara längre än på resten av kroppen.

Pälsstruktur: Pälsen skall vara dubbel. Underullen skall vara tjock, mjuk, tät och kortare än täckhåren. Täckhåren skall vara raka, hårda, styva och stå ut något från kroppen. Pälsen skall vara kort på huvudet ,öronen och nedre delen av benet. Päls längden på manken och korset vara ungefär vara 5 cm, vilket är något längre än på övriga kroppen utom på svansen där pälsen är längst och mest riklig.
Färg: Färgen kan vara vilken som helst, tex. röd, fawn, vit o s v, även skäck ("pinto") eller brindle. Färgerna skall vara lysande och klara och tecken skall vara väl ballanserande. Färgerna kan förekomma med eller utan mask eller bläs. Enfärgat vita hundar har ingen mask. Skäck skall ha vit grundfärg med stora jämnt placerade fläckar som täcker huvudet och mer än tredjedel av kroppen. Underull kan ha annan färg än täckhåren.

Mankhöjden: Hanhundar: 66-71 cm Tikar: 61-66 cm
Fel:
1)Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse. 1) Feminina hanhundar, maskulina tikar.
2) Smalt eller snipigt huvud
3) Skygghet.
4) Tandförluster utom 2 P1or och /eller M3
5) Fläckig tunga.
6) Inåt eller utåtvridna armbågar.
7) Ljusa ögon.
8) Tendens till man eller behäng.
9) Kort svans

Allvarliga fel:
1) Lättbyggd
2) Klen benstomme

Diskvalificerande fel:
* Dåligt pigmenterad nostryffel eller total pigment förlust
på nostryffel hos individer andra än vita.
* Tippade, hängande eller vikta öron.
* Under eller överbett.
* Svans i form av skära eller ej ringlad svans.
* Hanhundar under 63,5 cm , Tikar under 58,5 cm.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

RAS HISTORIA

Från början har American Akita samma historia som Japansk Akita. Rasen har använts som vakthund, jakthund och till hundhetsning. Man har även använt deras päls och ätit deras kött.

Akitaliknande hundar har funnits i Japan sedan början på 1100-talet. Akitan var känd som Matagaiinu, en högaktad jägare av japanska kungligheter. Under en period var det bara mäktiga personer som fick äga akitor, och hundarna bar speciella halsband och koppel för att visa sin ägares status.

Akitans popularitet har sedan dess stigit och fallit med de japanska dynastierna. Under 1800-talet hade akitan blivit populär som kamphund och man blandade in bl.a. Tosa och mastiff för att förbättra kamphundsegenskaperna. Detta hade till följd att akitan tappade sina ståndöron och sin svansringla. I början av 1900-talet började rasentusiaster att arbeta på att bevara akitan och 1931 utnämndes rasen till nationalsymbol.

Under andra världskriget användes hundpälsar till militär beklädnad. Polisen beordrade infångande och konfiskering av alla hundar utom de schäfrar som användes för militära ändamål. Några entusiaster försökte kringgå orden genom att korsa sina hundar med schäfrar. När andra världskriget var över hade antalet akitor minskat drastiskt och fanns i tre distinkta typer: 1) matagiakita, 2) kamphundsakita och 3) schäferakita. Detta skapade mycket förvirrade situation för rasen. Under återuppbyggnadsprocessen av raserna akitor efter kriget upplevde hunden konqo-qo från dewva-linjen tillfällig men väldigt popularitet.

Många akitor från dewva-linjen som visade drag av mastiff- och schäferpåverkan, fördes med till USA av hemvändande militärer. Akitorna från dewva-linjen var intelligenta, anpassningsbara och de fascinerade uppfödare i USA. Linjen utvecklades av allt fler uppfödare och fick en stor uppvisning i popularitet. Amerikanska Akita klubben grundades 1956 och Amerikanska kennelklubben ( AKC) accepterade rasen 1972. Vid denna tid punkt hade dock AKC och JKC ( den japanska kennelklubben) ömsesidiga överkommelser för att erkänna varandras stamtavlor och därför stängdes dörren för nya blodslinjer och från japan.

Av denna orsak skildes akitorna i USA avsevärt från dem i Japan , ursprungslandet. De utvecklades som en egen ras i USA men särdrag av typ som var oförändrade sedan 1955. Detta står i skarp kontrast till den japanska typen som var en korsning med matagiakita i syfte att återställa ursprungliga rasen.